Mamma och orolig

Mörka rostiga metallramper

Metall är hårt. Rost är gammalt. Mörker är avsaknad av ljus.

En stark dragningskraft, som får mig att må illa. Mörkret omsluter och föreställningen börjar. Scener, som från det värsta kriminalfallet spelas upp för mitt inre. Var är han? Vad gör han? Varför hör han inte av sig?

Storebror säger; han laddar ju telefonen. Gör han? Eller gör någon annan det…

Senare kommer ett mess; jag lever, hör av mig när jag kan. Älskar dig!

När jag KAN!? Och varför skulle du inte kunna…

Känns som att jag drunknar i mörkret. Ååå vad jag älskar, saknar. Oron är för jävlig nu.

Måste bort, stänga av, överleva.

Satansihelveteförbannadejävla droger.

Nu tar du det lugnt. Andas. Stå stadigt och tänk… det är hans väg, som han måste vandra. Du kan inte gå i hans skor (alldeles för stora). Det är hans lärdomar. Karma.

Sju år var han när han ville lämna världen för första gången. Tänk, sju jävla år! Och barnpsyk meddelade då väntetid på ett halvt år. Herrejisses. Sen dess har jag gått med svärdet i handen.

Jag har huggit, stuckit och parerat i snart 20 år. Är trött, vill sova, låta svärdet vila.

Nu tar du det lugnt. Andas. Stå stadigt och tänk… jag ska räcka till för flera. Det finns andra som behöver mig, som vill ha en bit av mig också. Det finns andra som längtar efter sin mamma.

En som blivit totalt bortglömd, minnen som inte finns från barndom och uppväxt. – Jag ska rädda världen, brukade han säga. I Sverige ska det inte få finnas sådana som inte passar in, sådana som våldtar våra kvinnor och förstör, sådana som inte vårdar vårt språk och våra traditioner. Vi sträcker fram våra händer och marscherar framåt för vårt fosterland. Min lilla, lilla pojke. Vart tog du vägen, du osynliga som inte fick rum?

I dialog med mig själv under flera veckor. Ska jag, ska jag inte… orkar inte, vill jag, törs jag. Blir ingen föreläsning om att stå bredvid. Vill inte befinna mig i ett suicidsammanhang, just nu. Så mycket som blir lidande.

Mamma, jag vill att du kommer hem igen. Mamma, jag vill att du kommer hem igen.

Nu tar du det lugnt. Andas. Stå stadigt och tänk… du klarar detta, var stark, han klarar sig, det går bra. Han är någorlunda trygg (bara hans pappa inte får för sig att dyka i rus). – Nej mitt barn, jag kommer inte hem. Jag har lämnat och jag har det bra här. Här överlever jag, det är lugnt och jag har egentid för första gången på mycket, mycket länge.

Jag stannar och du kommer och hälsar på. Det blir bra så.

Allt blir bra, bara du tänker att allt är bra. Inget kommer att gå rakt åt helvete. Visst är det så? Visst?