Clownen Jac

Nu är det inte ens en månad kvar till konferensen. Vi behöver inte oroa oss. Platser räcker till alla! Lokalerna på Conventum Kongress och Conventum Konferens är rymliga.

Tack vare att konferensen är mitt i stan, kommer vi även att kunna upptäcka Örebro. Under en av våra första resor till Örebro, besökte vi (jag och Ursula) Hjalmar Bergman Teater. Vi tyckte att den kunde passa bra för plenarföreläsningar. Vet ni vem Hjalmar Bergman var?

Hjalmar Bergman var en av Sveriges mest betydande författare. Han växte upp i Örebro. Hans far var affärsman och chef för Örebro sparbank.  Hjalmar mobbades av sina klasskamrater för att han var överviktig. I skolan kände han sig mycket ensam. Under hela sin livstid ifrågasatte han sin sexualitet och avskydde sin läggning. Han hade vid sidan av sin fru flera homosexuella relationer.  Han hade stora missbruksproblem och drabbades av återkommande depressioner.  Trots detta fortsatte han med den litterära verksamhet och skapade under sitt liv över 20 romaner, flera noveller, skådespel, filmmanus och sagor. Skrivandet var hans räddning. Han var dock inte nöjd med sig själv. Han hade nedvärderande attityd till sin egen person och det han hade åstadkommit. Han utryckte i ett av sina brev att han var enbart ”parveln som sprang omkring med sitt hjärta i händerna och gömde det än i den ena litterära figuren och än i den andra”. Hans sista roman var Clownen Jac (1930), med starka självbiografiska drag. Citat: ”Jag föddes människa – jag levde clown – jag sålde mitt hjärta – jag dog fattig” kommer från denna roman som kallas också för ”livets stora maskspel”. Hjalmar ”levde clown” till det sista. Och han var inte ensam om det. Förra året förlorade världen komikern, Robin Williams som vågade inte heller söka hjälp när han behövde den som mest. Hur kan vi förhindra liknande tragedier?

Något som jag har tagit med mig från denna Örebro resan var just om att ”leva clown”. Hur många av oss gömmer sitt verkliga ”jag” bakom en fasad? Hur många vågar inte gå mot strömmen, förverkliga sina drömmar, gråta eller skrika när det gör ont, och söka hjälp när det krisar? Istället för att njuta det livet man lever, ägnar man sig åt självhat, självstigmatisering och självtortyr. Inte konstigt att självmordstankar kommer som brev på posten…