Nu sitter jag på tåget på väg söderut -och njuter av utsikten. Imorse vaknade jag och tänkte på det korta filmklippet:
Är det inte en härlig upplevelse att se ett barn springa till sin mamma!? Barn och ungdomar brukar vi associera med glädje och framtid.
Visste ni att seminariet på konferensen som handlar om ungdomar, har flest anmälda deltagare? Och knappast är det något som är överraskande. Både barn och ungdomar är vår framtid. Deras mående är som en barometer, som visar samhällets hälsa, samt återspeglar en ”friskhetsgrad” av kultur som vi skapar.
Samhället i stort, mår inte bra när ungdomar inte mår bra. Den stora frågan är VARFÖR fler ungdomar i dagens samhälle inte mår bra? Utgifter för vården, samt mediciner har ökat, som är ett tecken på ökad ohälsa. En del blir ”beroende” av alkohol, droger, självdestruktivitet, kriminalitet, sjukdom, ilska och frustration- och/eller av vården m.m.
Det som är djupt tragiskt och oroväckande är att suicidsiffran stigit. Något med suicidprevention fungerar inte, något fel gör vi uppenbarligen. Problemet är att vi inte riktigt vet vad det är som vi gör fel. Eller att vi vet, men … att vi gör fel ändå! Vi behöver satsa betydligt mer än vi gör idag på forskning och själva lärandet! Prioritera inte bort lärandet, när det krisar, för just då behöver du det som mest!
Man skulle önska att vi var som det lilla barnet på filmen, som vet precis hur man reser sig upp, och vilken väg som ska tas, trots att barnet nyligen lärt sig att gå … Det att vi ramlar på vägen, ingår i lärandet och livet! Vi ”ramlar” som individer och som organisationer/verksamheter. Hela problemet är inte att vi ”ramlar”, problemet är HUR vi reser upp oss, HUR/VART vi springer igen och vad vi har lärt oss av ”olyckan”?
Fundera en stund… När har du/din familj/verksamhet/organisation senast ”ramlat”? Hur har ni klarat er? Är ni lika duktiga som den lilla bebisen I filmen? Vet ni vart ni ska ”springa” nu? Prioriterar ni verkligen lärandet? Bara att springa fortare räcker oftast inte…
ELLIPSE 